Så var det äntligen dags för Oktober.
Käkade långfrukost med mig själv och sen tog jag stora steg bort mot mattebyggnaden. Räknade matte i två hela timmar med hjälp av fredags-tutorn och donuts. Jag var stolt när jag gick där ifrån. Inte så stolt att jag ville äta upp mig själv, men jag var stolt.

Sen blev det skolbussen till Amarillo för ännu en tävling. Var noll laddad men tog mig ändå in som tvåa. Var nog mest av ren ilska, både mina skosnören könts upp första tvåhundra metrarna. Sen så var det två tjejer från samma lag som gjorde allt för att springa ifrån mig, jag blev förbannad och lyckades springa ännu fortare. Vadå gadda ihop sig.
Träffade Anthonys mormor som vill föja med mig hem vid jul så att pappa kan fixa hennes gamla fot, jag sa att det gick utmärkt, så vi bestämde 16 Dencember skulle bli datumet.
Ett äldre par kom fram till mig efter loppet och mannen talade om att hans fru tyckte jag var vacker och att han redan innan loppet såg att jag skulle springa fort! Jag tackade och log. Detta är typiskt Amerika, skulle aldrig hända i Sverige.
Blev äckliga chicken express till middag, men Coach Barker bjöd mig på en äppelpaj efteråt så då kändes allt mycket bättre. Han talade även om att han brukar baka, nästa gång han bakar sina blueberrymuffins ska han bjuda mig. Jag tackade och log för andra gången idag.

Nu blir det chaite och kanelknäcke med fille!